Det här kan vara det finaste jag läst på mycket länge.
Jag har varit i Madrid ett flertal gånger och vet hur stor Alfredo Di Stéfano är där nere.
Alfredos kärlek till Real Madrid slår det mesta. Läs brevet så förstår ni.

”Jag vill prata med Mourinho. Säga till honom att han vet hur man lever med konst. Att han har lärt Real Madrid att spela med konst. Idag är medierna benägna att berömma rörelser, kontringar och kombinationer från Real Madrid; allt det är skapat av honom. Jag vill även berätta för honom att detta Real Madrid får mig motiverad, fylld av hopp, så att varken kylan eller regnet står emot min vilja att besöka Bernabéu.

Jag skulle också säga till honom att jag har varit tränare, jag vet hur man lider på bänken. Eftersom det är en plats där man står ensam, tränarens ensamhet är ingen fabel. Det jag menar är att man lever omgiven av själar som är föga fromma, om saker går dåligt.

Ibland Mou, med din auktoritet, sätter du ett exempel i disciplin till de unga män som idag bär tröjan från det bästa laget i hela historien. Och många andra gånger, måste du inta rollen som hönan med sina små kycklingar, skydda dem. Skicka dem till planen med en flytväst, tjock, stark, oförstörbar. Det vill säga, med dina ord fångna på en taktiktavla, ger du dem den trygghet de behöver.

Att beträda en fotbollsplan och veta vad som måste göras. Framför allt, att ha klart för sig att den uppgift som måste vårdas är den egna inspirationen, för den tillhör en själv, den är ens egen. Att vara tränare är att leva hjälplöst, det är att leva så exponerat som för några år sen, när jag lärde känna en person som utbildade sig till tränare, ja, lägg sen till att hon var en kvinna, och hon ville träna ett manligt fotbollslag. Jag kände mig oförmögen att ge henne någon uppmuntran. Idag har hon de kvalifikationer som behövs för att klara av det och jag tror hon kommer lyckas. Som du gjorde Mou, med arbete, med glädje över att ha ett mål, och att kämpa tills man uppnår det

Du har färdats en lång väg för att komma dit du är idag. Så många vunna titlar som tränare, så många strider som du gått segrande ur. Och alla de som komma skall. Samtidigt, Lyon, Málaga, Villarreal… så faller rivalerna, krossade, söndersmulade.

Ta en till kopp kaffe, gå ingenstans än, det kommer mer, Mister! Nu ska jag beskriva min kost; mat utan kryddor och om möjligt kokt; ingen alkohol eller kaffe. Där finns veckor som jag bara tål kokta grönsaker utan salt. Som du säkert har märkt så lurar jag dig, jag gör inget av det trots att jag borde. Mou, min mat är framgångarna som Real Madrid skördar. Du är den bästa tränaren i världen och till och med för det måste du betala ett pris. Real Madrid måste alltid vinna. Men det vet du redan om.

Vad mig beträffar, jag kommer från ett avlägset land, där vi älskar tango, grillmat och framför allt fotboll. Jag är från Argentina men jag kunde inte återvända till Buenos Aires; jag blev fastbunden till Real Madrid livet ut. Jag hade ingen styrka till att återvända, en liten blond pojke började kalla mig Mister. Och idag, när jag fortfarande hör hur Butragueño kallar mig så, känner jag att jag fortfarande måste vägleda honom. Ingen väljer var man föds, men jag har hittat platsen där jag egentligen är ifrån. Den platsen är i kvadraten (syftar på Santiago Bernabéu) som bildas av gatorna Castellana, Concha Espina, Padre Damián och Rafael Salgado.

Vi ses snart, Mou, när du vill så fortsätter vi. Farväl från en spansk ”gaucho” (argentinsk cowboy) som de utnämnde till Real Madrids hederspresident. Ett oändligt tack.”

Cred till Christopher Kviborg som postade det här brevet på sin fb!