Jag har alltid älskat spelare som vet hur man elegant placerar in en frispark.
Sinisa Mihajlovic.
David Beckham.
Stoichkov.
Zico.
Juninho.
Del Piero.
Alla dessa legendarer i all ära, ikväll var det en svensk känga som fick ett helt land att jubla.
Kim Källströms frispark var magisk.
Den fick mig att minnas en annan gammal frisparkshjälte, nämligen Alvaro Recoba, och hans underbara debut för Inter 1997. Han hoppade in i slutet av matchen mot Brescia och såg med två underbara mål till att Inter gick segrande ur den striden. Den glädjen som då uppstod påminner mycket om dagens scener på Råsunda när (den annars ganska ojämna) domaren till slut blåste av matchen och skickade Sverige till östligare breddgrader nästa sommar.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte får några jätterysningar i kroppen när Sverige spelar fotbollslandskamp. Visst, jag blir glad när Sverige vinner men ni som har sett mig under en Real Madrid match förstår vad jag menar. Passionen saknas. Jag vet inte varför riktigt men gissar att EM 92 och VM 94 har något med saken att göra. Att som sju- och nioåring få sitta uppe och se landslaget leka fotboll med stjärnor som Brolin, Dahlin, Thern, Ravelli och Kennet Andersson, för att nämna några. Detta har nog satt sin prägel på HUR jag tycker landslaget ska agera. Sedan kom Lagerbäck och jag tröttnade rätt snabbt. Tråkfotbollen var ett faktum. Efter det har jag känt mig mindre och mindre svensk för varje landskamp som har spelats.
Men.
Nu kanske det har vänt. Nu har vi ju till och med visat att vi KAN vinna matcher utan zömngångaren på topp. Eller jo, förresten. I de tio EM-kvalmatcher som Sverige spelat utan vår största stjärna, sedan han gjorde debut i landslaget, har vi vunnit allihop.
Det var allt jag hade för mig.
Heja Sverige!

- – - 

Psst, inte fan ska ni gå och lägga er redan? Väck gamla minnen och njut av lite fotbollsgodis istället!

Alvaro Recoba

Sinisa Mihajlovic

David Beckham