Med den rubriken kan man lätt tro att jag syftar på Björn Ranelids schlagerdänga från lördagens fantastiska(….) musiktävling.
Så är inte fallet.
Nej, istället handlar det om ishockey.
Kommer inte ihåg exakt ålder men nio-tio måste jag ha varit. Spelade då i HHK – Halmstad Hockeyklubb och vi var på turnering i Malmö. Fick möta Malmö IF (som Redhawks hette på den tiden) och vi fick storstryk med sju-åtta noll. Men det jag kommer ihåg var hur superstjärnan Mats Näslund klev in i omklädningsrummet efter matchen och skrev autografer på bland annat handskar och tröjor. Sen delade han ut ett plastfodral innehållandes hockeybilder på samtliga spelare i MIF:s a-lag. Det var på den här tiden då Malmö IF var som bäst och tog två SM-guld, 1992 och 1994.

Som lättlurat litet barn blev man givetvis frälst.
Det var Malmö IF – senare Malmö Redhawks, som skulle komma att bli mitt lag.

Sedan de där framgångsrika åren i början av 90-talet har det nästan bara gått utför.
Jag kommer ihåg när man blev lite äldre och fick åka buss till högstadiet, lite mindre än en mil från där jag bodde. Detta måste ha varit i slutet på 90-talet. Givetvis hade alla grabbar i klassen ”valt” sitt lag att hålla på och är man från västra Sverige är det ofta enkelt, det är HV71, Frölunda eller möjligtvis Färjestad som gäller. Åtminstone bland mina vänner.
Bussfärden mot skolan på morgonen lyckades alltid pricka in radiosportens morgonsändning. När Elitseriens resultat från gårdagen utropades i högtalarna i bussen fick jag nästintill gömma mig, Malmö vann ju ”aldrig”! Med årens gång har man lärt sig hantera motgångarna men som liten grabb var det ju oerhört frustrerande.

Ibland var det så man önskade att man hade körkort och kunde köra på egen hand så man slapp lyssna på den där förbannade morgonsändningen…

Jag kommer ihåg att jag inför den här säsongen skrev ett inlägg om Linus Klasen och hans ankomst till Malmö. Han skulle på egen hand ta tillbaka laget till Elitserien och den fina hockeyscenen. Med en gigantisk Stenbecks-sponsrad lön skulle han åka åttor runt motståndarna.
Det gick sådär.
Eller, ”sådär” kanske är milt uttryckt. Det gick åt helvete.

Samtidigt måste man känna lite med Linus Klasen.
Att bära ett helt lag – en hel stad, på sina axlar, det måste vara oerhört krävande. Allt annat än direkt plats till kvalserien och uppflyttning till högsta serien är ett fiasko.

Nu var det till och med nära att man missade en plats till förkvalet. Ett mål i sista minuten i avslutningsmatchen mot Almtuna, signerat just Linus Klasen, räddade hedern en aning.

Matchtröjan ligger nerpackad hemma i Halmstad så i kväll tvingas jag nöja mig med halsduken när jag gästar O’Learys här i Jönköping.
Seger mot ett Västerås som inte har något att spela för, samtidigt som värsta rivalen Rögle hjälper till i matchen mot tabellettan Oskarshamn.
Då är miraklet ett faktum.

Med jämna mellanrum försöker jag besöka Malmö och heja fram laget mot nya framgångar. Senaste besöket var faktiskt nu i fredags i förkvalet då Oskarshamn var på besök. Fick med mig farfar och flickvän och vi satte oss i bilen för en resa på lite drygt trettio mil.
Hur det gick?
Förlust med 0-1 och målet inpangat med två-tre minuter kvar.
Varför nöja sig där? Parkeringsböter på 400 kronor satte punkt för en magisk kväll.

Skulle tagit den där jävla bussen trots allt…

Kämpa Redhawks!